JUNO

När jag var i tolvårsåldern hände det att vi utmanade varandra i att svimma med flit. Jag kommer inte ens ihåg hur man gjorde längre, men det var något med andning eller antiandning och tryck över bröstkorgen. Det hela uppfattades som rätt oskyldigt och lite coolt. Ja, av oss själva alltså. Det var aldrig någon som frågade sin mamma eller pappa om deras åsikt.

Idag läser jag i tidningen att en tolvåring har dött, förmodligen på grund av en liknande utmaning. Fast nu går det ut på att ta stryptag på sig själv så länge man kan, och istället för att kompisarna står bredvid (och kan springa till mamma och pappa om det händer något) så står de nu på andra sidan av en Internetuppkoppling och tittar.

Jag satt på pendeltåget häromdagen och tårarna droppade ner på tidningen av sorg över denna totalt meningslösa död av ett barn. Av sorg och av rädsla för att de, liksom vi när vi i deras ålder, inte tycker att det är en spänannde lek. Av rädsla för att de inte förstår att det är så dumt. Och att man kan dö av den här leken.

Och plötsligt blir jag livrädd när jag tänker på att min egen son ska bli tolv år. Eller att han inte ska bli tretton år.

Juno