Hotet om ett besök på vårdcentralen håller vem som helst frisk
Efter gårdagens hostattack och sprutande näsblod fick föräldrarna rådet av sjukhusupplysningen att gå till vårdcentralen med barnet. Sagt och gjort, mor och son preparerar sig med lite att läsa, varsin smörgås, en drickayoghurt och massa mynt till parkering.
Inte helt oväntat är det ganska mycket folk på infektionskliniken och inte helt oväntat är de flesta små barn. Små barn med massor av baciller som de med rinnande näsor och smaskande munnar för över till varenda leksak som finns på stället.
- Mamma, jag vill leka med...
- Nej, det är bättre om du tar en av dina egna leksaker!
Mamman har drabbats av akut bacillskräck, var man inte sjuk när man kom hit så blir man det garanterat.
Tillslut har horden av skrikande, nej vrålande ungar mattats ut. Mamman tittar otåligt på klockan, snart en och halv timme och visst är det där den fjärde personen som får gå in som kommit dit efter dem? I receptionen påstår de att mor och son redan blivit inkallade. Har de verkligen suttit där hela tiden? (stick och brinn va)
När läkaren tillslut ropar upp dem igen så är mamman beredd, larmet har lagt sig och ändå, ändå kan hon knappt höra den lilla rösten som snabbt tittar ut genom en dörröppning och viskar fram barnets förnamn. En gång, sen försvinner huvudet in på kontoret igen. Inte ett steg ut i väntsalen, inget efternamn, ingen upprepning. (men va fan)
Jaha och fem minuter senare har läkaren konstaterat fem gånger att det inte är något bakteriellt, hon har svarat i sin mobiltelefon lika många gånger och nu anstränger hon sig för att få mamman att förstå att allt var rätt pjoskigt att komma in för lite hosta och en feber som ju faktiskt trots allt inte är konstant på fyrtio grader. "Men okej, jag skriver väl ut lite hostmedicin så de känner att de får lite valuta för sina två timmar här", tänker nog käringen. (jävla käring, du sade ju nyss att det är ungefär samma medicin som vi har hemma redan)
Och trots att ingen tror att det är bakteriellt så skickas barnet på blodprovtagning. Han är rädd för sticket, han springer och gömmer sig och gråter lite. Sjuksköterskan som ska ta sprutan är inte heller på sitt bästa humör. "Vad är du rädd för?" frågar hon barskt och medan mamman försöker lirka upp barnet i knät får sköterskan nog och säger att "Nej, nu får du komma hit så vi kan ta provet". Så fort det är klart går ut ur rummet utan att säga hej då eller att han var duktig eller att det väl inte var så farligt. Sånt där som vanliga människor med en smula empati gör.
För att motstå impulsen att springa efter käring nummer två och vråla otrevliga saker, tävlar mor och son i vem som först kommer ut därifrån. Sisten ut är en sjögurka!
Juno
Inte helt oväntat är det ganska mycket folk på infektionskliniken och inte helt oväntat är de flesta små barn. Små barn med massor av baciller som de med rinnande näsor och smaskande munnar för över till varenda leksak som finns på stället.
- Mamma, jag vill leka med...
- Nej, det är bättre om du tar en av dina egna leksaker!
Mamman har drabbats av akut bacillskräck, var man inte sjuk när man kom hit så blir man det garanterat.
Tillslut har horden av skrikande, nej vrålande ungar mattats ut. Mamman tittar otåligt på klockan, snart en och halv timme och visst är det där den fjärde personen som får gå in som kommit dit efter dem? I receptionen påstår de att mor och son redan blivit inkallade. Har de verkligen suttit där hela tiden? (stick och brinn va)
När läkaren tillslut ropar upp dem igen så är mamman beredd, larmet har lagt sig och ändå, ändå kan hon knappt höra den lilla rösten som snabbt tittar ut genom en dörröppning och viskar fram barnets förnamn. En gång, sen försvinner huvudet in på kontoret igen. Inte ett steg ut i väntsalen, inget efternamn, ingen upprepning. (men va fan)
Jaha och fem minuter senare har läkaren konstaterat fem gånger att det inte är något bakteriellt, hon har svarat i sin mobiltelefon lika många gånger och nu anstränger hon sig för att få mamman att förstå att allt var rätt pjoskigt att komma in för lite hosta och en feber som ju faktiskt trots allt inte är konstant på fyrtio grader. "Men okej, jag skriver väl ut lite hostmedicin så de känner att de får lite valuta för sina två timmar här", tänker nog käringen. (jävla käring, du sade ju nyss att det är ungefär samma medicin som vi har hemma redan)
Och trots att ingen tror att det är bakteriellt så skickas barnet på blodprovtagning. Han är rädd för sticket, han springer och gömmer sig och gråter lite. Sjuksköterskan som ska ta sprutan är inte heller på sitt bästa humör. "Vad är du rädd för?" frågar hon barskt och medan mamman försöker lirka upp barnet i knät får sköterskan nog och säger att "Nej, nu får du komma hit så vi kan ta provet". Så fort det är klart går ut ur rummet utan att säga hej då eller att han var duktig eller att det väl inte var så farligt. Sånt där som vanliga människor med en smula empati gör.
För att motstå impulsen att springa efter käring nummer två och vråla otrevliga saker, tävlar mor och son i vem som först kommer ut därifrån. Sisten ut är en sjögurka!
Juno
Kommentarer
Trackback