JUNO

Två män blir överkörda på Stureplan och dör. En sextonåring blir ihjälsparkad av andra sextonåringar.  En vakt på Café Opera sparkar en gäst i huvudet. En pappa som på fyllan penetrerar sin åttaåriga son i baken och frias från våldtäkt. Listan kan göras oändlig.

Och nu har en artonårig Hitleranhängare skjutit ihjäl sig själv och åtta andra människor på en skola i Finland. Man tror att det som hände i Virginia i våras skulle ha inspirerat honom, det finns så många likheter. Jag läser tidningen på morgonen och jag gråter, av vanmakt, av rädsla och av sorg. Vem ska inspireras av den här killen? När ska det hända nästa gång? Var ska det hända nästa gång?

Debatter pågår om våldet verkligen har ökat med åren? Det kanske är som det alltid har varit fast nu anmäls fler saker? Och vi är inte säkra på att våldet har blivit råare heller. Men om några ungdomar, som är nästintill barn, i omgångar misshandlar, hotar och sedan mördar en handikappad man och filmar när han ber om nåd utan att avbryta sina handlingar. Är inte det rått nog för oss?

Spelar det någon roll om det var lika illa förr? Nej, det är nu det är förjävligt. Och det är nu det måste vara nog. Var och en börjar hos sig själv, själv ska jag ska slänga varenda pinne som det kan bangas med i det här huset.

Juno