JUNO

Kommer rusandes från tunnelbanan i Farsta Strand. Låser upp bildörren och ska precis sätta mig när jag ser att det blänker på stolen. Vid en närsyntare titt ser jag att det är fyra små glasbitar. Och när jag höjer blicken ser jag att resten av de små glasbitarna ligger på passagerarsätet.

Vilken tur, tänker jag först, att det inte ligger glas i bilstolen. Men sen inser jag att det beror på att bilstolen inte är kvar i passagerarsätet längre. Surt går jag runt bilen, tar upp mobilen och fotograferar den sönderslagna rutan, stänger dörren och kör hemåt.

Jag ringer maken men han trycker bort mig. I ett rödljus skickar jag sms så han ska förstå att det var viktigt. ring, skriver jag. Som tur är bor vi i ett barntätt område så jag får låna en grannes bil för att kunna hämta hem sonen från dagis. Nisses bil ropar han glatt direkt när vi kommer ut. Hela vägen hem jublar han över att sitta fast med Nisses bälte, i Nisses stol, i Nisses bil. Väl på linjen lovar maken att ordna med sushimiddag och hurra jublar tvååringen. Tur att någon har förmågan att se det positiva med det hela.

Själv känner jag mig bara less. Vilken dumfan besvärar sig med att göra intjack i en gammal bil för att sno en gammal bilbarnstol? Han eller hon eller de får ut mindre på blocket för stolen än vad vi får i försäkring. Ändå retar det mig. För det är jag som får åka kommunalt till jobbet imorgon, min man som får besvär med att åka på drive in besiktning med den, och så ska den lämnas in på lagning och dessutom måste vi leta en ny bilstol.

Så bara hallå, kan jag få igen det som rättmätigen tillhör mig tack. Och nästa gång kan du väl bara pilla lite i låset som normala biltjuvar istället för att dra sönder hela rutan. Pucko.

Juno