4.
Som i trans ser hon sig själv gå kyrkgången fram. Någon orgelmusik spelas i bakgrunden tillsammans med trummor som rytmiskt och suggestivt driver henne framåt. I gångarna sitter det fullt med människor men hon känner inte igen ett enda ansikte. Hon ser ansiktena bli dimmiga, förvridas och sedan gå upp i rök. Hon snurrar förtvivlat runt men alla bänkrader är nu helt tomma. Hon är nästan framme vid kistorna nu. Prästen står med ryggen mot henne. Musiken har tystnat och det enda som hörs är hans mässande. Hon undrar varför hennes steg inte hörs mot stengolvet men när hon tittar ner på sina fötter ser hon att de är barfota.
Kistorna är slutna och det ligger blomkransar av små, små violer på locken. Rosor är röda, violer är blå –här vilar döda, låt dem få gå. Ramsan uttalas av en liten flicka som sitter hopkrupen i första bänkraden. Hennes ögon är stora och runda, tårar rinner stilla ner för hennes kinder. Sophia sträcker ut en hand mot den lilla men då bleknar även hon och försvinner. Nu är det bara ett steg kvar till kistorna. Hon ställer sig och tittar ner på locket, flämtar till när hon inser att kistorna inte alls var slutna. Där nere ligger hennes mamma. Men hon är inte alls iordninggjord och fin. Levrat, svart blod sitter kvar i hennes ansikte, det har runnit ur ena mungipan och ögonen stirrar oseende upp i kyrktaket. Sophia ryggar tillbaka, hon vill vända på klacken och springa därifrån men något tvingar henne att titta ner i nästa kista också. Hennes pappas ansikte är lätt krossat, han tittar på henne med ett snett leende. Han blinkar.
Sophia skriker och äntligen släpper paralyseringen. Hon sätter sig kapprak upp i sängen. Munnen är öppen och tungan känns som en svullen läderbit. Det gör ont att andas, varenda muskel i kroppen är spänd som en fiolsträng. Blicken söker sig mot klockan. 03:43. Trots att hon har ett intensivt behov av att dricka sitter hon kvar i sängen med det svettiga täcket hårt svept om sig ända tills det helt har ljusnat.
När hon några timmar senare sitter på jobbet ser hon sina föräldrars livlösa kroppar och stirrande oseende ögon träda fram ur skärmen. Hon har svårt att koncentrera sig och det är tur att det är lugnt på resebyrån idag. Vid kaffeautomaten springer hon på Lena. Sophia gillar Lena. Hon är glad och trevlig och behandlar alla lika oavsett om det är chefer eller inte. Idag tittar Lena ingående på Sophia och får en nästintill omärklig rynka mellan ögonbrynen.
-Är allt okej? frågar hon vänligt.
-Ja, visst. Jag är bara lite trött, sov inte så bra inatt. Du vet hur det kan vara.
-Missförstå mig inte nu Sophia, men om du känner att du behöver lite ledigt…hon låter resten av meningen bli hängandes i luften.
-Nej då. Det är lugnt.
-Men du kanske vill prata med någon? Ja, jag menar inte med mig men vi på personal har ju kontakter med psykologer om du vill.
-Nej, nej. Det är lugnt, upprepar Sophia. Jag mår bra men tack för att du bryr dig om, avslutar hon. Hon ger den äldre kvinnan ett svagt leende och går tillbaka till sin plats.
Den äldre kvinnan följer henne med blicken. Hur länge har Sophia arbetat här? Hon började jobba extra redan när hon gick på gymnasiet och har sedan varit kvar på heltid. Det måste ju vara en fyra, fem år någonting. Hon funderar över vad hon vet om flickan. Hon vet ju var hon bor, att hon hade sina föräldrar borta i Villastaden och att hon simmar regelbundet. Det har hon känt på den omisskännliga svaga klordoften som så ofta omger Sophia på morgonen. De arbetar ju inte ihop men alla verkar nöjda med henne och Lena tror att hon är omtyckt av sina kollegor. Det är inte precis så att Sophia är avståndstagande, hon ser henne ofta tillsammans med sina kollegor på lunch och rast, men ändå verkar det som om ingen riktigt vet något om henne.
-Ja hej, Sophia Alfsdotter här. Jag söker Mats Eklund.
-Han är på sammanträde till klockan tolv. Vill ni lämna ett meddelande? frågar telefonisten.
-Nej, jo. Hälsa att det inte behövs några kistor, paret Alfsdotter ska kremeras.