JUNO

Det är den 14:e september 2013 och min man har levt i 18254 dagar. Alltså ska det bli fest. Och inte vilken fest som helst utan en av de bästa fester jag varit på. Om vi hinner göra klart allt innan klockan 18:00 på lördag vill säga. På fredagkvällen frågar jag vilken tid vi behöver gå upp på lördagen för att hinna? Halv nio. Det är lugnt, maken beräknar att han har fyra timmars arbete ute med tält, gräs, plocka undan sånt som ser ut som katastrof på tomten. Gott om tid över efter det. Okej säger jag och ställer klockan på åtta.

 

Klockan 09:23 skickar kollegan ett SMS där hon antar "att vi är igång sedan länge med fixeriet inför kvällen". Hm, det kunde man ju tro... det kanske man borde vara!

 

Klockan 09:28 skickar fina A ett chat och informerar att hon har varit supereffektiv på morgonen. Jag konstaterar att jag har ägnat morgonen åt att springa och äta frukost. Jag ska nog panika lite senare... och då kommer årets erbjudande "Vill du ha hjälp? Vi kan panika ihop". Ja, med femton års erfarenhet av tidsoptimist som lever med tidsoptimist, JA TACK!

 

Klockan 16:00 bygger maken tält (kanske det han menade med fyra timmar, jag kanske missförstod) och svär, jag åker i min nu påbörjade panik runt och lämnar barn och köper is och var är cateringen, skulle inte de komma klockan fyra? Och då kommer de, vännerna från himlen och bara sätter igång. Och hux flux är vi klara innan utsatt tid. Det är ett mirakel, det är ett tecken!