JUNO

Fyrtioen timmar. Så lång tid är det kvar med en gipsklump på foten. Förutom att den är i vägen i största allmänhet så är det långsamt att ha den där. Den är inte fin för även om den här omlagda varianten är lite smäckrare än den vanliga så är den plast och ungarna kan inte rita fin konst på den. 

 

Den är i vägen när det kliar i hålfoten, den är definitivt ivägen när det krampar i vaden, den skaver på den andra foten på natten men värst av allt så är den äcklig. Och idag när jag duschade så kom det in vatten i plastpåsen jag hade som skydd. Man kan med lite god vilja och massor av tjurighet trycka in en del av en handduk mellan fot och gips och man kan blåsa in i gipset med hårtorken - men det klafsar ändå lite smått i den...

 

Tjippar om man så vill. Om tjipp av någon outgrundlig anledning känns unset trevligare än klafs. Hur som helst. Om det var äckligt förut, med torra skinnflagor som flaxade omkring där inne så är det ingenting mot hur äckligt det blev nu. Kall blöt skinnesmet. Typ fyra veckor gammalt. Så ni fattar att det är nedräkning och supermycket vin som gäller från och med nu. Fyrtio timmar och femtiofem minuter.