När man är fem år

Det lilla barnet har blivit fem år. På gott och på ont. Man förundras hur mycket vilja det göms i den där lilla lilla kroppen. Ilska, konstiga ord och bus och kunskap.

Igår var den lilla kroppen arg. Då kröp den ihop som en igelkott, körde ut alla taggarna och skrek oavbrutet, nästan som i en hög argsång. Dumsnut, duuumsnut, dumsnut, BAJSKORV!

Sen gick det arga över. Förlåt mamma jag är en hemsking. Fast även om mamman just varit redo att skriva under på det så var det borta nu. Nej, du är en fining. Finast i världen!

Idag är den lilla kroppen glad. Och duktig. Barnet vill ha morot men mamman som inte orkar resa sig tycker hon kan hålla till godo med tomaterna som redan står framdukade. Men jag tar fram själv! Men jag orkar inte skala åt dig. Då skalar jag själv, är det den här man ska ha då? Potatisskalare, absolut även till morot. Skär bort från dig och se till att inga fingrar kommer emellan.

Sagt och gjort. Den lilla skalar sin morot och ropar lyckligt! Jag har aldrig förut skalat min egen morot men nu kan jag redan det! Det är ju väldigt bra att kunna skala sig en morot, svarar mamman. Yes I know, hojtar barnet!!! Jag är världens bästa morotskalare!




Underbart. Hon är min egen Lotta på Bråkmakargatan. På gott och på ont. Jättemest på gott.

Juno

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback