JUNO

Tillslut blev jag låg. Jag märkte det inte själv, det var ju höst och mörker och kyla började tränga sig på så att jag vart lite trött och håglös var ju inte så konstigt, tänkte jag. Men maken sade en dag "Varför är du inte glad?" och jag kände mig en aning påhoppad, vadå inte glad? Ha ha liksom, jag garvar visst. Och trivs utmärkt med att ta det lite lugnt och hämta barnen tidigt. Så vadå inte glad? Det är ju ypperligt lyxigt.

 

Men som vanligt hade han rätt. Jag var låg. Jag behöver vara något mer än en halvtaskig husfru och halvtaskig mamma. Jag behöver vara en som jobbar. Nu har jag sedan i måndags kastat mig in i ett projekt på nya jobbet och kört två dagar onsite på anrikt hotell med en hel del anrika damer och herrar likaså. Och visst är det intensivt, och visst är det ovant att kliva upp på morgonen och passa bussar och tåg och visst är jag trött. Men låg? Nej.

 

Plötsligt fungerar det att dammsuga, diska, tvätta efter arbetstid. Plötsligt har jag engeri att vara en lite bättre husfru och jag längtar hem efter barnen! Och jag känner mig inte låg. Jag känner mig glad. Och kapabel. Tummen upp för att jobba säger jag. Tack Lisen för att du tänkte på mig när det började sparka i din mage.