Det är inte mitt fel

Den åttaåriga sonen glömmer saker till höger och vänster. Hans mössa, pappans mössa, X vantar cirkulerar och ibland finns det några högervantar och ibland finns det några vänstervantar, ett och annat par gympaskor, ett par jeans försvann (!) och otaliga handdukar. Det här är irriterande men inte så viktigt.
 
Lite mer noggranna brukar vi vara med att be honom ta hem sin telefon och sina nycklar. Oftast är han superduktig och kanske finns det ett lite starkare incitament i att minnas att plocka hem sin mobil än i att minnas att ta hem en sladdrig, blöt och kall handduk efter simfritids. Men oavsett, när det går att påminna honom om att ta hem en sak när man pratar i telefon och han tre minuter senare har glömt det...
 
...då blir jag blir lite nervös och förstår att det är mitt fel. Jag har ju visat vissa tendenser till att ha glömt vad jag skulle göra när jag klivit över tröskeln till nästa rum. Så jag har tänkt att det återigen är ett släktdrag där den stackaren har ärvt mina sämre sidor.
 
Men ikväll vet jag bättre. När sonens kompis blev hämtad av sin pappa frågade pappan om hans åttaåriga son hade hittat sin pulka som han glömt i skolan. Jadå svarade grabben nöjd men fortsätter "fast jag glömde den på simfritids istället". Va?! skrek kompispappan och jag skrattade lyckligt.
 
Det är inte genetiskt, det är inte mitt fel att sonen glömmer saker överallt, det är en "åttaåriga grabbar grej". Vilken enorm lättnad!
 
Juno

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback