JUNO

Det har varit tufft de senaste två dygnen. Jag har fightats med mig själv, med mina krav på mig själv, med min bild av vad jag klarar av. Vad som är bra eller dåligt, var gränsen går för good enough. Jag sprang min tjejmil. Jag sprang den på personbästa tid. Jag sprang den på en timme och elva sekunder. Elva jävla sekunder. Och jag blev sjukt besviken.

Istället för att känna mig stolt över att ha genömfört loppet, istället för att känna mig glad över min nya personbästa tid, istället för att bara vara nöjd och tänka att matchade min måltid på sextio minuter så blev jag besviken för att jag hade elva sekunders övertid.

Men till mitt försvar vill jag säga att jag i främsta hand inte är besviken på min prestation utan på min bristande organisation. Över trettiotusen anmälda ger långa kissköer. Över trettiotusen anmälda ger tryck på startgrupperna. Så jag ägnade hela milen åt att försöka slå mig fram, springa förbi, sicksacka mellan vaggande kossor. Otroligt frustrerande att komma i mål utan att ha kunnat ta ut steget en enda gång. Att komma i mål med massor av kraft kvar. Att komma i mål och orka springa några kilometer till.

Att inte få se vad all träning kunde ha gett för resultat suger. Men nu har jag gnällt färdigt. Nu skalar jag av den här erfarenheten och känslan av misslyckande. Elva sekunder hit eller dit. En dag kommer jag att inse det löjliga i att grina över elva sekunder. Kanske imorgon. Imorgon är en annan dag.

Juno