JUNO

Jag läser Birgitta Sjöbergs egen berättelse i DN på nätet. Mamman till barnet som blev en världsmästare i höjdhopp. Mamman till barnet som blev utsatt för sexuella övergrepp av sin tränare. Mamman som blev kär i mannen som utförde övergreppen. Mamman som påstår att hon inte visste om övergreppen och inte såg tecknen. Och jag storknar. För på slutet av sin berättelse skriver hon:

"Jag borde ju ha förstått, jag borde ha satt stopp för denna relation. Eller kanske inte ändå..."

Vaddå kanske inte ändå? Jomen det är väl helt självklart att hon skulle ha gjort. Vilken mamma tycker kanske trots allt att det är lite okej att ens barn har utsatts för sexuella övergrepp? Det är inte okej. Hur kan hon ens tänka tanken?

"Trots all skit fick Patrik ett fantastiskt liv som idrottare på världselitnivå. Utan Viljo hade hans liv antagligen blivit betydligt mer mediokert."

Och? Och och och? Än sen då? Vad i hela helvete säger hon sen? Att hon tycker det är okej att hennes son blev utsatt för sexuella övergrepp eftersom han fick medaljer av guld? Att hon inte tror att hennes son hade förmågan att hoppa högt inom sig alls? Att alla som inte tar OS-medalj lever ett tråkigt liv? Att hennes eget barn faktiskt borde stå ut med lite pill här och där av sin tränare eftersom han nu fick resa runt i världen och hoppa så högt? Tack och bock liksom?

"Viljo var inget monster."

Jo. Jo det var han. Alla vuxna som förgriper sig på barn är monster. Och oss mammor emellan; att försvara dessa personer handlingar är inte okej. Vi mammor försvarar våra barn, inte dem som förgriper sig på dem. Okej?

Juno