JUNO

Oftast när jag reser bort så åker jag med något okristligt tidigt plan. Då är jag inte riktigt medveten om att jag lämnar familjen, då gäller det bara att vakna, att smyga och inte väcka. Den här gången åker jag med ett kvällsplan vilket innebär jag har lämnat av barnen på skola och dagis.

Skolan och stora killen gick ganska bra, vi räknar dagarna och vi ringer på Skype. Och han räknar själv, först är det sommarfest, sen är det kalas, och så Sandsjö, sommarfest till och sen är det bara två dagar kvar. Och om man inte räknar med lördag och söndag så blir det bara en vecka! Precis, smart tänkt där Joar!

Dagis och lillan var hemskt. Låta glad och käcka "Räkna på fingrarna att det är ett finger om dagen som ska räknas eller målas med knallrosa nagellack, och när alla naglarna är lila så ska mamman hämtas på Arlanda igen". Svosch kommer det bara att säga och alla andra klyshor om allt roligt barnen ska göra medan jag är borta. Elsa gick inte på mitt käcka yttre och jag grät när jag satte mig i bilen.

Och här sitter jag fortfarande med rinnande tårar. Jag vill inte det här, jag vill inte måla en nagel om dagen lila ensam på ett hotellrum. Jag vill måla alla naglar på en gång tillsammans med min lillkråka. Jag vill gå på skolavslutning och sommarfest. Jag vill göra som Elsa och bara skrika "Nej tack!" rätt ut. Funkar det tro?

Juno