Allt är relativt

Det är långt kvar till den tredje september. Fast egentligen beror det väl på vad ambitionen är. Tjejmilen går av stapeln och jag med den. Okej så långt. På ren vilja och en dos tjurighet (som jag har gott om) kan jag ta mig en mil utan att träna så mycket. Men saken är den att jag egentligen inte är någon långdistansare. Eller ens kortdistansare.

Jag sprang inte en meter under de första tre veckorna av min semester. Det var dåligt. Men nu har jag börjat. Den här veckan har jag sprungit två gånger, fem kilometerssträckor. Det var asjobbigt och imorgon kommer jag förmodligen inte att kunna vicka på tårna ens (det gör redan ont). Och nu måste jag bestämma mig för vad ambitionen är.

Jag har inte gett mig på så många lopp som är en mil. Ett för att vara exakt. Midnattsloppet för snart närmare tjugo år sedan. Det var första gången jag sprang en mil överhuvudtaget. Mina polare då garvade och slog vad om att jag skulle springa på en tid över 1.20 och eftersom jag vägrar förlora mot hån så sprang jag på 1.09.

Mina alternativa ambitioner är:
1. Ta mig runt och vara glad för det
2. Ta mig runt på en bättre tid än för tjugo år sedan
3. Träna på riktigt och ta mig runt på sextio minuter

Det känns inte som det är så jättelångt kvar till den tredje september.

Juno

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback