JUNO

Maken är någonstans mellan Nikkaloukta och Abisko tillsammans med sitt tält, sina kängor, massor av renar, lite whiskey (eller det är inte säkert att den finns kvar i skrivande stund), två kompisar och typ tvåtusen andra vildmarksmänniskor. En etthundratio kilomter lång vandring i tävlingsformat är det som drar dit så många entusiaster, Fjällräven Classic. Jag hade ingen aning om att det fanns en sådan tävling men så är jag just ingen vildmarkstyp heller så det kanske har sin naturliga förklaring.

Folk frågar om det går bra för grabbarna, men jag då? Är det inte mig ni ska fråga om det går bra? Det går inte bra. Jag tycker inte det är okej att han är borta från mig. Jag är usel på att vara ensamstående mamma.

Jag vet inte vad det är för fel på mig men så fort jag är ensam hemma så får jag lite städpanik. Och så drabbas jag av ett rejält "åh barnen har så tråkigt med bara sin sura morsa hemma, så nu måste vi göra tusen miljoner roliga saker". Ända tills pappan kommer hem igen. Nu kan man ju räkna ut med lilltån vad som händer...jag städar, försöker roa barnen, har ångest för att jag inte är klar med städningen och för att jag jobbar för lite och för att jag inte ägnar mig tillräckligt åt barnen. Jag överaktiverar barnen och de blir tröttare än de orkar vara och jag med. Alla som är övertrötta skriker, surar och har svårt att sova. Hepp.

Nu sover barnen. Jag har sprungit mellan deras rum och sängar och badrum och vattendrickande och kissande och jag längtar intensivt efter att min man ska komma hem så ordningen återställs. Så han kan somna hos lillan och jag kan sitta i lugn och ro bredvid mitt stora barn och spela Angry birds på telefonen samtidigt som vi tar ett gemensamt beslut att skita i städningen just idag.

Jag vet att det är långt men skynda dig lite är du snäll. Vi längtar efter dig.

Juno