JUNO

Man är som man är. Eller ränderna går aldrig ur en zebra. Själv är jag tidernas tidsoptimist. Och jag fattar inte riktigt hur det går till för oavsett hur välförberedd jag än är så kommer jag alltid iväg i sista sekunden. I värsta fall efter den sista sekunden.

Jag som hade packat allt redan i går morse, jag som hade gott om tid att jobba klart på kvällen, och fixa och smådona lite också. Jag som bara hade en enda sak kvar till på morgonen. Få upp mig själv och dottern ur sängen och få på oss våra kläder. Det tar ju nästan noll minuter, men okej då, jag avsätter fyrtiofem.

Fyrtiofem minuter ja, Vart tog de vägen nu då? Borde inte fyrtiofem minuter räcka gott och väl för någon som redan har packat och som dessutom har jobbat klart och inte att förglömma, redan har fixat och smådonat lite. Tydligen inte är det enda jag kan säga. När taxin kommer tio minuter tidigt så är Elsa fortfarande i pyjamas. Va? Hjälp!

Rafsa rafsa, springa, vimsa. En kvart senare än utsatt tid rullar taxin ut från området och rätt in i morgonkö på 73:an. Öh. Oj. Vilken tur att taxibilar får köra i bussfilen nu för tiden. Vilken tur att jag vet om att jag är tidsoptimist och hade bokat taxin med väldigt gott om tid. Vilken tur att kön släpper och vi är på centralen med en kvarts marginal.

För en kvart är nämligen exakt vad det tar att släpa mor, dotter, monsterväska, monsterhandbagageväska och rosa Barbapaparyggsäck runt bygget på centralen, längs hela den långa perrongen och ända till vagnen som bara är en prick längst där borta. Men det räcker, en kvart är precis lagom. Vad bra jag har timat det hela, nu behövde vi inte springa och inte vänta. Nu åker vi. Hej Åre, hej Per och Joar, nu är vi på väg!

Juno