JUNO

För några dagar sedan fick vi reda på att sonen är allergisk mot kvalster. Små spindlar som lever i sängarna. Som lever på döda hudceller. Och egentligen är pojken inte allergisk mot själva kvalstret utan mot kvalsterbajset. Uä. Visst, de finns i alla sängar i alla hem men oavsett. Jag läser om kvalster på nätet och tittar på bilder av dem och det kliar på hela kroppen. Klia klia. Så helgen gick åt att sanera hemmet. Dammsuga, byta lakan, vädra, städa. Paniken lurar runt hörnet men jag håller mig lugn.



I går fick vi höra att några barn fått löss efter ponnyridningen på Valborg. Små insekter med sex ben som inte kan flyga. Som lever på blod. Och lägger ägg i hårbotten på folk. På min son! Jag är på väg till jobbet men vänder direkt och åker till apoteket och handlar halva lagret med lusmedel. Det kliar frenetiskt i hela huvudet på mig. Klösa klösa.



På väg till dagis lusläser (!) jag instruktionen för lusmedlet och där står "Drabbas inte av panik". Försent, paniken är ett faktum. Vi kammar och kammar, sonen, dottern, mamman. Och hittar summa summarum en lus. Joars lus. Han är sanerad och alla lakan bytta, huset städat, vädrat...men med bilden av att någon av oss skulle kunna bli ett hem för hundratals kryllande löss på näthinnan är det svårt att hålla sig lugn.

Trots det. Mitt i allt elände funderar jag på hur många löss jag måste hitta, förgöra och pressa blodet ur för att kunna framställa en flaska Campari. Sicko.

Juno