JUNO

De första två dagarna var mamman som uppslukad av ingentinget. Hon läste ingenting. Hon gjorde ingenting. Och hon ville liksom ingenting. Väldigt befriande. Men så tröttnade hon på ingentinget och plöjde ut sin bok. Och en dag drog hon till och med på gymmet.

Dag två började ingentinget smyga sig in på gymmet också. Då var det fullt med folk så då fanns det ingenting att göra där, utom att köa för varje maskin. Det finns ingenting så trögt som att köa på ett gym. Dag tre gick mamman dit när ingen annan var där. Fast nu hade ingentinget flyttat in på riktigt, så nu funkade ingenting. Det finns en sak som är värre än att köa på ett gym och det är ett gym fullt av ingenting som funkar.

Dessutom har ingentinget tagit båda barnen i besittning. De sitter vid middagen och äter ingenting. Och de orkar ingenting. Och de vill ingenting. Utom att gå hem igen. Eftersom ingentinget är vansinnigt smittsamt så ville nu mamman ingenting hellre än gå hem hon heller.

Men nu sover barnen och baren är öppen och altanen på rummet har två stolar och pappan är vaken och mamman är vaken och den fjärde Jo Nesbo ligger redo. Mamman har plötsligt ingenting att klaga på längre.

Juno