JUNO

I området bor det en familj med många barn. På sommaren när alla är ute brukar vi höra dem både tjoa och skrika. Och för fyra år sedan när Joar var en lite skrutt som bara skrattade och log undrade vi faschinerat hur någon kan skrika så på sina barn. Det är ju helt onödigt, överflödigt, omöjligt att bli arg på sina små underverk. Öh. Sen blev han fyra år och vi känner genast att vi har mycket gemensamt med denna andra familj.

För någon vecka sedan tittade jag på min dotter som bara var gladast av alla barnen i hela världen och jag tänkte att du är alltid glad, du kommer alltid att vara så här  glad. Tja, sen blev hon åtta månader och arg. Hon är helt enkelt bara arg på dagarna, arg på kvällarna och arg på nätterna. Så det var det. Ingenting är beständigt.

Och den enda trösten i det är att jag kanske en dag inte kommer att vara tröttaste mamman i hela universum. Ha ha, och kanske min hängmage inte heller är beständig. Ha.

Juno