Sicken sparris

En dag utan regn. Mamman skyndar sig ut efter middagen och rotar fram gräsklipparen. Efter lite om och men så svarar snörhelvetet och motorn brummar lydigt igång. Först är det plan mark. Det är lite trögt men det går an. Sen är det uppförsbacke och det är tungt som fan faktiskt. På den femte vändan uppför svär hon högt över sina klena armmuskler. Inte konstigt att hon hatar att klippa gräset när hon måste slita så.

Sen drar hon av misstag i det lilla handtaget som hon trodde var bromsen (vad man nu ska med en broms till när man har världens trögaste gräsklippare). Woha! Full rulle ned för backen. Fan, maskinen har ju driv på hjulen. Med flaxande armar hänger hon nu som ett bihang till gräsklipparmonstret som drar runt på tomten, helt enligt eget tycke och smak. Mamman sliter med sina klena armar för att hejda åbäket från att meja ner grannarnas buskar.

En timme senare är hon rätt slut. Trots att det tröga försvann och trots att maskinen försökte klippa gräset självt så hatar hon att klippa gräset. Är det inte en typiskt manlig syssla, gräsklippning?

Juno


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback