JUNO

På hotellet hade de en liten rund spegel i badrummet. Ni vet, man tittar sig i den och sen skriker man rätt ut av ren fasa: "Hjälp, det står en ful, rynkig häxa i mitt badrum. Och hon är jättenära!" Sen sansar man sig och tänker att det var ju bara jag... men när den insikten sjunker in så tar man sig ett andra, mycket innerligare skrik.

Svarta ringar under ögonen. Välförpackade i små hängiga påsar och hopknutna med små rynkor. Det är väl bara att inse, småbarnslivet, jobbet och ålderdomen i allmänhet tär på skönheten, inte för att jag någonsin varit speciellt vacker, men lite snyggare än så här har jag nog känt mig förr om åren. På en fest härom veckan kom det fram fotografier från min beryktade tjugotreårsfest varpå maken bara gapade och gång på gång sade "Men älskling, är det här du?". Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det så jag frågar inget mer.

I alla fall, förlåt mig nu, så var det en liten tröst att gå på möte på dagis igår. Och sen säger jag inget mer. Men jag kände mig inte lika ensam.

Juno