JUNO

Tålamod är inte en av femåringens starkaste sidor. Aningens oklart vem han har ärvt det draget från, förmodligen oss båda och därför är han dubbelt otålig. Reaktionen när han inte lyckas är ett (från pappan) att slå sönder prylen och skrika högt och sen två (från mig) att med övertydlig irritation slänga prylen i ett dike och dra.

Just nu är det tuffa tider för vår lilla unge, det är så många saker som det ska tränas på och en av dem är att cykla. Han vill gärna kunna cykla men han vill egentligen inte träna. Men han kämpar på, jag håller i styrspaken och rabblar ett litet mantra "titta mitt på backen, stadiga händer, det är du som styr, och trampa, ett - två, ett - två, jämna tramp, rak i ryggen, inte bromsa" och han vinglar och han bromsar och han hänger sig ner på ena sidan och han skriker.

Men likväl så kämpar han på. Jag minns inte längre hur det var att träna sig för att cykla, allt jag minns är att min cykel var grön. Jag antar att det var pappa som sprang bakom mig och ropade sitt mantra vad det nu kan ha varit. Senare minns jag frihetskänslan när man cyklade som vinden och med oönskad tydlighet minns jag även den stora vurpan. Tittade på kompis istället för vägen, bam på en stor sten och slog upp hela ansiktet. Sjukhus, stelkrampsspruta, fula plåster i ansiktet och jag skämdes på lekis. Ålder fem.

Så vi tränar. Jag hoppas det lossnar snart, att han knäcker koden och får uppleva en härlig cykeltur till sjön innan det blir för kallt.

Juno