JUNO

När jag och min exkollega A.N. var i Thailand för många år sedan lekte vi en lek samtidigt som vi hinkade i oss Mekhong och cola. Leken går ut på att man skriver vykort åt varandra. Jag minns att hans farmor fick ett där jag skrivit "Allt väl, spriten slut, skicka mera pengar". Det gav just inga andra konsekvenser än att det förmodligen var lite pinsamt för honom att förklara detta när han kom hem.

 I Jens Ganmans bok Mess leks denna lek i modernare tappning, och med rejält mycket mer fylla i botten. Två killar skickar sms åt varandra, de måste vara grova, elaka och förolämpande. Resultatet blir en ganska trist huvudstory om den desperata trettioåringen som försöker få tillbaka sin unga flickvän men som alltså mitt bland alla söta sms drar iväg ett mindre sött och hon blir sur. Hela kärlekshistorien i boken är ganska platt och jag retar mig förstås på att huvudpersonen i boken är en sån tönt.

Men ibland glimrar det ändå till. Sidstoryn från sms-leken är i alla fall en rätt så lyckad humoristisk text. Och på det hela taget är det en lättläst bok, Jens har ett språk som är enkelt och som flyter bra. Han är jämnårig med mig själv och han lyssnade uppenbarligen på samma glammrockarband som jag själv. Det är en nostalgitripp bland Mötley Crue och Bon Jovi som roar mig, men om man inte var intresserad av pudelrock på åttitalet tråkas man nog ut av all överflödig information om deras musik nu.

Kontentan är alltså att vi snart medelålders borde veta bättre än att skicka sms hela dagarna, men jag tycker personligen att sms är en ypperlig uppfinning. Se här på en konversation mellan mig och L. Vi skalar liksom av dösnacket och går rakt på det väsentliga utan krusiduller. Som sagt, en ypperlig uppfinning:

L: Jag ser en naken kille i huset mitt emot!
J: Wow...
L: Nej han var inte wow..
J: Usch då?
L: Ja lite usch.

Juno