JUNO

 I tidiga år lärde min syster mig vilket lag man ska heja på. Vi tillverkade blåvita bollar av garn och hon stickade små blåvita halsdukar, både åt sig själv, mig och våra små snobbengosedjur. Det samlades på hockeykort och plastkassar som trycktes upp med hela laget och deras autografer på. Detta var under Leksands storhetstid när det vanns guld i elitserien och jag var väl en fem sex år ungefär.

Lite senare lärde jag mig även vad alla spelarna i laget hette och störst av alla var Christer "Abris" Abrahamsson, lagets målvakt. Honom skulle jag nog gifta mig med. Och nu ungefär trettio år senare är guldåren ett minne blott. Laget kämpar år efter år för att hålla sig kvar i elitserien, ibland lyckas de men ofta petas de ner och får spela allsvensk ishockey istället. Min syster har lämnat den blåvita ishockeyklacken för många år sedan för att istället heja på grönvit fotboll. Själv tycker jag inte det är så underhållande att speja efter den svarta pucken jag heller. Och jag kan inte namnet på en enda spelare.

Men trots allt. Mitt hjärta är i Dalarna och mitt medlemskap i klubben har jag kvar. Jag gifte mig med min Abris, det (en Per istället för en Christer) och idag när allsvenskans första matcher har spelats blir jag fortfarande glad när jag ser att Leksand spöade Troja/Ljungby med 10-2. Leksand forever.

Juno