JUNO

Det är som i Lena PH:s sång, det gör inte så ont på dagen men på kvällen då är det eländigt. Det kliar i armen, under gipset, det är varmt att ha en kudde på magen för att armen måste ligga högt. Joar vill aldrig mer åka till Ljusterö och inte till Thailand heller när han tänker efter. Han vill inte gå till dagis, bara vara hemma, alltid vara hemma.

Han är ledsen för att han måste ha ett eget rum, det kommer tårar när han tänker på att armen är trasig där inne och egentligen vill han inte sova överhuvudtaget.

- Mamma, vad är mardrömmar?
- Det är när man drömmer något som man blir rädd för
- Jag är rädd för spöken
- Vilken tur då att det inte finns några spöken, då behöver du inte drömma om dem
- Men jag är rädd att jag ska drömma om spöken. Om du ligger hos mig ska jag inte drömma om spökena

Och mamman som slutat ligga bredvid sin stora pojke för länge sedan lägger sig lydigt ner, torkar hans tårar, smeker hans våta kinder medan hon håller tillbaka sina egna. Han försöker vara tapper men det klart han har ont, han har ju brutit armen. Hon försöker vara tapper men det klart det gör ont, varje mammahjärta i världen har ont när barnen är rädda och gråter.

Så det är lite synd om barnet, imorgon kanske det blir ledigt från dagis ändå. Nu hör hon hur han gråter fast pappan ligger bredvid, hennes hjärta blöder och hon är redan på väg tillbaka. Till sin lilla lilla lilla pojke....

Juno