JUNO

Vi har varit och spanat in grodan som sprattlar omkring där inne. Kanske var det så att den liksom sin storebror hade satt sig upp i väntan på vecka fyrtio. Och kanske var det så att jag någonstans hoppades på just detta. För i så fall skulle jag ha någon referensram från förra gången och känna mig lite lugn i det. Och då skulle det bara vara två och en halv veckor kvar.

Men nu kastas jag alltså ut i det okända. Förlossningsskräcken får fria händer och härjar som bäst i min mage och hjärna. Plötsligt snurrar tankar om epidural, syrgas, kroppsdelar som spricker, blod och bajs och annat läskigt omkring huller om buller. Hjälp hjälp hjälp hjälp....

Människor har fler barn än ett, slutsats: det är trots allt värt allt det hemska och onda. Någon säger att det är det häftigaste de gjort, någon annan säger att det är det värsta de gjort. Min fantastiska granne säger att "det är bara att fokusera", hon ter sig lite som en motsvarighet till Ingemar Stenmark, världsmästare i barnafödning. Tips och glada hejarop kan med fördel delas med i kommentarsfältet - jag kan behöva det nu.

Och det värsta av allt, tänk om mina fyra veckor drar ut på tiden och jag går här och vaggar i sex veckor till! Ve och fasa. Fast å andra sidan, då blir jag kanske så trött på det hela att jag med glädje tar smärtan att bli av med min ballast. Under tiden försöker jag väl göra tvärtom och hålla huvudet upp och fötterna ner.

Juno