JUNO

Mord i sinnet är tillbaka på TV4. Äntligen, jag har hållt koll på tablån efter denna fantastiska brittiska deckarserie baserad på Val McDermids böcker. Visst, det var alltid något otäckt med dem, suggestiva ljud och flimriga bilder och så den där knäppa men oemotståndliga Tony Hill.

Fast ikväll var det värre än vanligt. Barnmord är alltid otäckt. Och så var det massa woodo med i det hela. Onda människor, galna människor och mitt i allt detta små otäcka lerdockor, färg, ögon, mantran. Och sade jag det, mördade barn. Mina ben är högt uppdragna i soffan och jag tvingar min man att komma och sänka volymen eftersom jag inte kan röra mig.

Vill inte titta. Måste titta. Att jag inte kan sluta titta måste bero på att det någonstans ligger en lerdocka som ser ut som jag med uppspärrade ögon och vrider sig. Sen efteråt vägrar det onda att lämna min kropp. Försöker desperat bli av med obehagskänslan men ingenting fungerar. Vågar inte ens gå och sova. Så jag sitter här.

Juno