JUNO

Vi har köpt en stenbänk och av någon anledning blir jag alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. En rejäl granitbänk är det. Den ska stå i en liten vrå på tomten och där jag ska sitta om några veckor och njuta av de sista solstrålarna medan höstlöven virvlar i luften. Ett drömscenario givetvis men varför inte, ibland slår blygsamma drömmar som dessa in.

Jag har sedan länge varit svag för bänkar, i alla år jag ägt en kamera har jag också fotograferat bänkar. Och inte förräns jag skrev rubriken nu slog det mig att det kanske är på grund av den som jag vurmar för bänkar så. Det var exakt tjugofem år sedan jag läste den första boken i Maria Gripes serie om Berta och Caroline. Och har ni inte läst den så gör det, en fantastisk bok. Tillsammans med Tordyveln flyger i skymningen är det hennes absolut bästa bok.

Nåja, när jag nu har sett sambandet är det ju glasklart. I boken ett fotografi på 'ta-da', en stenbänk, en liten flicka som sitter på den och skuggan av personen som tagit bilden. Caroline som faschineras av vad vi får veta om personen som inte är med på bild, hur hennes faschination förs över till Berta och i tjugo år har jag fotograferat stenbänkar och inte en enda gång tänkt tanken att faschinationen inte är min egen. Man tror att saker "bara är så". Varför tycker du om stenbänkar? Jag vet inte, det bara är så. Har alltid varit så.

Men så är det alltså inte, allt har en källa och jag känner mig besynnerligt glad över att ha upptäckt detta om mig själv. Först ska jag läsa om boken, sen ser jag fram emot att fotografera min egen bänk en dag när jag har solen i ryggen.

Juno