JUNO

Alla vill vara på toppen. Det är där utsikten är som bäst. Även för oss höjdrädda stackare. Ni vet, jag och Richard Gere. Eller okej, jag och Richard Geres rollkaraktär i Pretty woman. Två pateter.

Jag vet inte exakt när jag blev höjdrädd. Men det är inget att bekyrma sig för. Det går att bota höjdskräck, det är bara något som slagit slint i hjärnan och är en rent psykosomatisk åkomma. Eh. Jag är något osäker på om det är positivt eller inte. Men i vilket fall, jag tränar på att bota min fobi. Oftast rätt motvilligt. Med lite alkohol till hjälp, aningens mindre motvilligt.

En gång var jag och en kollega på kurs i Kalifornien. Då var det klart att vi måste besöka världens mest berömda bergsskreva. Och eftersom jag tror att träning ska bota min höjdskräck så hasar jag, trots att mitt promille låg på noll, ut på en liten avsats där man kan se bra. Efter en kvart, en halvtimme, timme, dygn, vad vet jag så vaknar jag plötsligt till liv igen av att kollegan försöker bända loss mina händer från en grunk. Han trodde jag satt och njöt av utsikten men jag hade helt enkelt krampat till och loggat ut därute på klippan.

Och så läser jag i tidningen att några dårar har byggt en glasbrygga där ute över ravinen. Grand Canyon Skywalk, byggd som en hästsko i glas. Till det blygsamma priset av tvåhundrafemtio kronor får besökaren ta en promenad på den. Eh, hurra då'rå. Längst ut på hästskon står man tjugo meter utanför klippkanten och ettusentvåhundranitton meter över ravinens botten. Eftersom konstruktionen är i glas, okej och lite stål för att stadga upp det hela, så ska det gå att se rakt ner i avgrunden.

     http://www.grandcanyonskywalk.com/

Bara jag tänker på att stå där får jag lust att spy. Samtidigt får jag någon obehaglig tvångstanke om att jag måste dit. Dessutom. Jag har fått nog av att bli jämförd med Richard Gere. Bäst att påbörja träningen på en gång. Var är min drink?

Juno