JUNO

Jag växte upp i stallet. Där hängde jag tillsammans med otaliga unga tjejer som alla ville bli skötare åt sin favoritponny. Vi borstade hästar, flätade fina mönster med plastband på hästarnas pannband och vi mockade skit och vi red så ofta vi kom åt. Vår målsättning var att få vara med hästarna så mycket som möjligt. Jag minns inte namnet på en enda av mina stalltjejkompisar men jag minns att vi hade en (1) kille i stallet. Han hette Pierre. Och han ville inte fläta band eller mocka spiltor. Han ville rida och hans målsättning var tydlig. Han skulle bli duktig och han skulle tävla.

Och så var det. De som var stora namn inom ridsporten på åttiotalet var män. Det fanns inget som hette damfotboll knappt och på skidor var det fortfarande bara Ingemar Stenmark och i höjdhopp var det Patrik Sjöberg. Och på nittiotalet var det Tomas Brolin och J-O Waldner och Jesper Parnevik.

Men idag har det äntligen hänt något. Idag är det Kajsa Bergqvist, Carolina Kluft, Malin Baryard, Hanna Ljungberg, Annika Sörenstam, Pernilla Wiberg och Anja Pärson. Efter att tjejerna tog silver i VM 2003 hörde jag något som gav mig stort hopp om jämställdheten. En promenad i Rålambshovsparken där några småpojkar sparkade boll. En pojke ropade "Nej, nu är det faktiskt min tur att vara Viktoria Svensson!" Hela spelet stannar av och så säger en annan pojke tillslut "Okej, men bara om jag får vara Hanna Ljungberg".

Hela veckan har det varit tjejernas vecka. Det har varit Anja, Anja, Anja, Maria P-H och Anja. Så för att vara jämställd bänkade jag mig framför teven och väntade på att herrarna skulle ta medaljer. Men det var ingen som införlivade några förväntningar, så det blev tråkigt och jag stängde av. Jag får vara jämställd en annan dag.

Juno