JUNO

Jag har drabbats av ett smått fånigt problem. Jag kan nästan inte skriva anteckningar för hand längre. Så om jag exempelvis sitter på tunnelbanan och kommer på något jag vill skriva är det helt omöjligt att skriva ner texten för hand. Det kommer bara inte ut. Det är som att tekniken att flytta en tanke till papper via penna är bortärvd. Ni vet, evolutionen tar med tiden bort sådant som det inte längre finns behov för, svansen vi hade för miljoner år sedan är nu bara en liten kota. Ungefär så.

För att bejaka mitt kreativa jag har alltså önskat mig en tunnelbanedator. Det vill säga en dator som är så pass liten att man kan ha den med på tunnelbanan. Orka bära den i väskan utan att få sned ryggrad och plocka upp den i knät utan att personen mitt emot får skärmen under hakan. I helgen löste min svåger detta i-landsproblem åt mig. Han hade precis en sån liten dator som jag önskat mig till övers. Den väger bara 1,3 kilo och jag kallar den för Mini.

Och nu ska vi lära känna varandra, Mini och jag. Eftersom den är liten medför det rent logiskt att tangenterna också är relativt små och att alla knappar sitter komprimerat. Och inte alls där de ska. Eller jo, där de ska men inte där jag är van vid. Detta medför att jag upplever Mini som något dyslektisk. Orden jag skriver påminner inte alls om de ord jag såg framför mig.

”Jsust nu sitte rjag till exenpelk ich testasr hur könbge det killg batterier håller. Det stora visade sig hålla i exalkt åtta jmunbuter om hag satt uoopkopplad på internet. Det lilla somn sitter i nuy har erdan matchat den tidenm, vast utan internet då.”

Ja, jag skulle bara visa hur det blir när mina fingrar förvandlas till enorma prinskorvar mot Minis lilla tangentbord. Jag inser att det kommer ta ett litet tag att vänja mig. Men jag är mer än glad. Jag pillar gärna lite med viss textredigering. Nu kommer jag att plåga er med allt som sker mellan Länna och Östermalm tidigt på vardagsmorgnarna eller strax före middagstid. Oj oj oj vad spännande.

Juno