JUNO

Somna-själv-kampanj pågår i den Abrahamssonska familjen. Den syftar inte till att föräldrarna ska somna själva medan de nattar barnet, vilket är ett förargligt vanligt förekommande beteende. Tvärtom alltså. Barnet ska lära sig att somna själv i sin säng. En gång i tiden gjorde han alltid det. A-barn. Sen en dag ville han inte det mer och sedan dess har de under ett års tid somnat före barnet i hans säng.

Men nu får det alltså vara nog med det. Fram åkte den modifierade varianten av Anna W igen. Första gången den hjärtlösa metoden beprövades var när barnet var knappt ett år. Det funkade lite grann, en smula bara men de var för blödiga för att stå ut. Metoden går i princip ut på att mamman eller pappan eller båda två istället för att ligga och sova gott i barnets säng står på post utanför barnets dörr. När han ropar eller gråter säger man bara:
-Sov gott Joar, allt är bra.
Sedan upprepar man detta tills barnet har somnat av uttråkning eller utmattning. Det har fungerat överraskande väl den här gången, det är bara pappan som en gång har glömt bort sig och somnat i barnets säng. Mamman har inte varit lika sur på Anna W den här gången.

Får man slå sitt barn med en stekpanna i huvudet?
Ikväll är mamman och barnet ensamma hemma. Efter en timme vaknar han och gråter. Räknas det in i metoden nu när han har somnat och sen vaknar igen, undrar mamman. Ska hon gå in och krama eller stå ute och ropa?
-Sov gott Joar, allt är bra, hojtar hon utanför dörren.
Barnet gråter högre och högre och får tillslut något panikslaget i rösten. Anna W säger att man inte får ge upp, det är bara att härda sig. Om man ger sig idag blir allt värre imorgon. Aga är förbjudet i Sverige, man får inte slå sin son i huvudet med en stekpanna även om det skulle lösa problemet.

Då är det enda sättet att stå emot att slå sig själv med en stekpanna i huvudet. Hon tuppar av och hör inte längre sin sons hjärtskärade skrik. Fast det har egentligen inte löst problemet. Men nu står inte mamman ut längre. Hon gör det alla mammor i ett sånt här läge gör. Hon går in. Hon sjunger, först lågt för att lugna barnet, till slut högt för att överrösta honom. Man får anta att han inte uppskattar hennes sång.

Det blir dags för välling, det sista knepet. Det funkar! Lättad smyger hon ur rummet. Halvvägs genom flaskan hörs ett ylande som kan väcka grannarna. Upp med barnet. Vagga, vyssja. Ingenting hjälper. Efter en lång timme somnar han av utmattning i famnet på henne. Försiktigt försiktigt bär hon in honom i hans säng igen. Där ligger han nu lugnt och snusar med Panda hårt i famnen. Hon tänker att imorgon är nog allt förstört, då måste hon börja om. Vad gör det?! Det är en mänsklig rättighet att få lämna dörrposten och trösta sitt barn som gråter. Och om Anna W kommer med några beska inlägg om att barn mår bra av gränser, när de är hysteriskt ledsna på natten, kan hon få en stekpanna i huvudet.

Juno