JUNO

Det är snyggt med kjol. Jag avundas alltid tjejerna i klassen som kan gå i kjol och se så där avslappnande ut. Idag fick min våg hemma fnatt och visade att jag bara har 200 gram kvar till matchvikt –och då var jag ju också tvungen att ha lite glädjefnatt. Så idag smygfirar jag med att ha kjol.

Problemet är bara att jag känner mig så där onaturligt fin, jag skruvar på mig och känner mig förlägen och plötsligt börjar jag gå konstigt. Med lite mer stolpiga steg liksom. Klamp klamp här kommer Mamma Mu. Åh nej, barnet ramlade på gruset. Nu gråter han och vill bli kramad. Men det går ju inte, då smutsar han kanske ner min fina kjol. Ja ja, jag får väl bära honom på tvären, en tvärkram är ju också en kram. Fan, det går inte att böja sig ner i det här tygeländet heller. Vänta Joar, sluta gråt, mamma kommer så fort hon har dragit upp kjolen över rumpan.

Människan har som regel två ben. Alla som någon gång har klivit i eller ur en bil vet att man flyttar sina ben, ett i taget. Om man inte har kjol. Då måste man plötsligt flytta dem samtidigt. Det är inte så enkelt som det låter. Sätet på bilen är nämligen djupt skålat, det har jag aldrig tänkt på förut men det är en hög kant som måste forceras på sidan av sätet för att man inte ska bli fast i skålen. Varje gång jag försöker ta mig ut hånar kjolen mig med ett knak. Gråtfärdig och totalt oelegant, med kjolen återigen upphasad till rumpan hävde jag mig ur bilen på dagis. Pappan i den svarta Audi A8 som kom samtidigt glodde lite misstänksamt på mig.

Min känsla av att vara lite extra fin har reducerats kraftigt. Och då har kjolen bara suttit på i ca 30 minuter.

Jag är en anings sen till skolan. Vi har en ”stängd dörr regel” som säger att man inte får komma in i klassrummet om man är sen. Jag kanske måste utmana kjolen att springa om en liten stund. För jag antar att det inte är en giltig ursäkt att bli insläppt för att man har en kjol på sig…

Juno