JUNO

Fredagkväll med en tvååring är som att vara i Limbo. Innan barnet kom och mamman och pappan bodde i Birkastan var en självklar fredag någonstans runt St:Eriksplan, en pub eller en trevlig restaurang.

I alla tidningar för målgruppen småbarnsföräldrar finns det alltid en fråga som heter "vilket är erat bästa fredagsmys?" och så svarar alla mammor, för det är oftast mammor i de här tidningarna, att de myser vid teven och ser någon familjefilm och äter popcorn hela familjen. Och sen när barnen sover dricker mamman och pappan lite vin och äter upp resten av popcornen.

Fast tvååringen har inte börjat med familjefilm och popcorn än.

Så, när mamman hämtar barnet på dagis vill han inte gå hem och han förstår inte att de ska fredagsmys. Särskilt inte eftersom mamman inte kan locka med en bra film. Eller popcorn. För att få med barnet ut från dagis måste hon ringa till S som bor på deras gata och fråga om hennes son vill leka med barnet en stund, för annars måste mor och son sova på dagis inatt.

Okej, så det är fredag. Barnet däckar utmattad efter all lek med N. Pappan tar en öl. Mamman hoppar upp på cykeln och slår på Idol på teve. Och sen börjar Love actually, brittisk fjamsig romantisk tjejfilm. Pappan skjuter ner några virtuella gubbar. Mamman sitter i soffan med datorn och fjamsiga tjejfilmen.

Limbo. Ingenmansland. När man inte är kvar i krogsvängen längre och inte har kommit in i familjemyset än. Ägna fredagen åt att titta på pinsam film. Men mamman tycker det är helt okej. Hon gillar tjejfilmer. Och dessutom får hon alla popcorn för sig själv.

Juno