JUNO

Jag har aldrig varit någon extrem tevetittare. I min ungdoms dagar skämdes jag över att vi var den sista familjen på norra halvan av jordklotet som hade svartvit teve. Samma sommar som jag skulle börja gymnasiet köpte mor en ny teve med färg. 1987 alltså.

Tio år senare köpte jag min första egna teve. En superbegagnad för femhundra kronor. Den använde jag till att se Ally McBeal på. Ingen text-tv men fjärrkontroll. För sapping mellan tv1, tv2 och tv4. När Joar kom fick jag för mig att jag skulle se massor på teve samtidigt som jag ammade. Alltså skaffade familjen ett dyrt och viktigt kort med många kanaler. Jag såg på OS. Eller läste en bok. Mest sov jag.

Nu har vi faktiskt en löjligt stor teve. Platt som en pannkaka hänger den på väggen. Vi har massor av kanaler. Och vi använder denna ohyggligt dyra investering till att se på CSI på. Och Pingu, Molly Mus, Lilla röda traktorn och en hackande Byggare Bob på DVD.

Och så råkade vi sappa in oss på House
Idag lämnade både herr och fru Abrahamsson datorerna för att klämma ihop sig i tevesoffan. Sappa sappa. Per hittade någon ny serie om en Doe som var allsmäktig snut, efterlyst och förvirrad. Bort med den. Nästa kanal. Först ser jag en kille som ser ut som Fonzie ungefär. Han äter biff. Fast han hade beställt pasta. Öh. Sen trillar han omkull och faller i koma. Nu ska han botas av -aha, doktor House. Inte hus. Argsint. Synisk. Arrogant. Bisarr. Och rolig. Jätterolig faktiskt.

Och nu har vi bestämt i budget 2007 att inte sälja teven, för vi får inget för den eftersom Joar har kört med leksaksbilen på den, utan istället ta bort de massvisa kanalerna. Så i vår blir det House in the house. Imorgon ska jag be min vän P som är på tv4 att övertyga dem om att köpa in CSI från kanal 5.

Juno




PS. Kille som ser ut som Fonzie blev räddad av argsint och synisk doktor som efter att ha dragit ut en polis, en brandman, en brandbil och en katt ur näsan på en unge förstod att Fonzie var gay och därför föll i koma efter att ha ätit biff. Slutet gott, allting gott.